Måste prata med dig, även om jag inte vill det. Så är jag tvungen, men du skrämmer mig, ger mig inga goda känslor. Skrattar lite lustig i telefon när jag ringer upp, va ??

Och det är jobbigt, det tar emot att se att du har ringt och jag måste ringa upp, nej säger jag , det vill jag inte. Kastar iväg ett sms om att du kan väl maila istället.

En framförhållning borde det väl kunna finnas, nä från ena dagen till den andra så skall jag upp på barrikaden igen. Även fast du vet om att två bränder är ju ännu inte släckta. För din del kanske de är släckta och bortspolade men jag har ingen aning om de fortfarande ligger där och pyr.

Så hur gör vi med dem ? Borstar det under mattan och går vidare ?

Jag gråter och gråter och fundera på meningen med allt detta ?

Hur skall jag stålsätta mig och gå vidare….

Ny tag varje dag för att komma sig upp…

Ute snöar det och snart skall jag hämta dig min kära dotter, du och mannen ger mig energi samt Ni andra som står ut med mig. Att Ni orkar en eloge till Er, men säg ifrån i fall det blir för mycket, jag vill inte ha några mera smällkäftar för det kommer jag inte att palla med.

Skjuts en vän till flyget,

Äta på IKEA tror jag.

Sen hem igen..

Kramar Elisabeth